Själv är bäste dräng?

Då har vi flyttat på oss igen. Och slutligen fick mina märkliga förväntningar på transport och service i den här delen av världen svar på tal. För att göra en lång historia kort - de tar dig kanske från A till B, men ska det bli ordning på det, gör det själv!

Och så till den långa varianten:
Istället för taxibilar och dyrare alternativ hade vi valt att använda oss av "ett paket" som skulle ta oss från Siem Reap i Kambodja till Koh Chang, Thailand. 13 US$ per person var ju överkomligt för hela den sträckan.
Gårdagen började så med att vi klev upp ur sängen kl 06.30 för att slå ihop väskorna, hinna äta lite frukost och vara färdiga tills bussen vi bokat skulle komma 07.30. Vilket vi väl egentligen inte räknade med att den skulle göra, men sååå sen blev den ändå inte.
En buss kom, någon klev ur och viftade oss längs vägen medan bussen fortsatte köra. Vi sa hejdå till vårt trevliga hotell i Siem Reap, där vi egentligen bokat 5 nätter, men stannade alla 8 vi var i Kambodja. Och blev avvinkade av den trevliga personalen när vi traskade iväg. Väl på bussen fanns turligt nog AC och vi körde vidare till ett annat stopp där fler kom från alla håll och kanter för att kliva på. Väl här blir vi stående, folk börjar springa in och ut och röka, men ingen mer tycks kliva på. När någon slutligen går runt för att kolla biljetterna får vi reda på att vi har punktering och kommer bli stående en timme.
Jaha.
Någon försöker fråga om det verkligen kommer ta så lång tid, vilket ger det dubbelsidiga arroganta svaret från chauffören: "no problem, not my job", och sedan lägger han till "if you want to go now, you walk to border".
Kanske försökte han skämta, men det gick i så fall inte fram hos någon som försökte uttyda vad han sa...

Tydligen kan man ändå köra tillräckligt långt med trasigt däck för att åka utanför stan och byta däcket på ett ställe som var någon form av bilverkstad?/tvättinrättning?/restaurang? eller vad vet jag... Vi var nu en timme sena från Siem Reap.
Efter halva vägen var det stopp för toabesök, och antagligen skulle man köpa något att äta där också. Men det var det ingen som gjorde (tror att det flesta ombord på bussen "knew the drill"). Innan vi sedan kom fram till gränsen var det stopp igen och chauffören säger något i stil med "nowchangebusbangkokpattayachangebusafterthisnochange". Ingen i bussen rör sig, och när chauffören lämnar bussen utbrister ett surrande av "var det någon som fattade vad han sa??". Folk börjar i förvirringen springa in och ut ur bussen igen och chauffören har försvunnit.
Efter diverse om och men (som hade kunnat skötas snyggare och smidigare) får vi reda på att vad som verkligen händer är att vi ska lämna våra biljetter och i utbyte få en klisterlapp som motsvarar vår slutdestination. Tilläggas ska kanske att bussen var alldeles blandad med folk som även skulle till t.ex. Bangkok.

Koh Chang-märkta och fina!

Så kommer vi slutligen till gränsen, efter 2½ timmes längre restid än med taxin vi tagit när vi åkte andra hållet. Där lastas väskorna av till "hjälpare" som kan ta hand om bagaget under tiden, eller bära det till andra sidan eller vad de nu gör. Vårt bagaget rör de i vart fall inte, tack så mycket! Första kön - som innebär att lämna Kambodja - tar ett bra tag tycker vi. Just då. 20 min eller något sådant.
Nästa kö - som innebär att komma in i Thailand - tar 2½ timme. Som tur var fanns något slags soltak som vi mestadels stod under, och vatten hade vi. Detta berodde naturligtvis på att busslaster som gör samma resa som vi kommer vid en viss tidpunkt och då tar det stopp för alla. Väl framme vid disken är det stämpel, stämpel och färdigt. Vilket gör det ännu mera irriterande att titta på andra som stoppar upp flytet för att de inte har sina papper och pass iordning. Eller - som barnfamiljen framför oss - lasta allt bagage i en hög framför disken och sedan stå framför och packa på sig allt efteråt, och på så sätt stoppa upp hela kön.
Jaja.
Jämförelsevis: när vi passerade gränsen på egen hand kom vi igenom hela processen på ca 1 timme. Igår var vi framme vid gränsen kl 12 och åkte därifrån 15.40.

På thailändska sidan var det samma oorganisering som på den kambodjanska. Folk visade en till minibussar, men ingen visste riktigt vart. När vi slutligen hittade rätt visade det sig att vi kom för sent till lunchstoppet, så det fick vi hoppa över. Men vi fick i alla fall ett par minuter att gå på toaletten och vi hade redan dagen före köpt på oss frukt och kex eftersom vi inte var riktigt säkra på hur dagen skulle förflyta.
Så iväg i nästa buss. En fullproppad minibuss med 13 säten. Dock fanns inget utrymme för bagagen, så två av sätena fick användas till att stapla dem. Vilket innebar att jag och Lauri blev erbjudna att sitta fram hos chauffören.
Sagt och gjort. Vi har ju liksom inte så mycket val om vi vill komma fram. Jag får hoppa upp på det som egentligen är ett armstöd, vilket innebär ett steg från en träbänk. Det första jag känner är övre delen av ryggen. Satan i gatan så ont det gör efter ett tag. Och sedan kommer träsmaken. Ingen sittställning är bekväm och efter halva resan har båda skinkorna domnat bort. Dessutom har jag inget nackstöd. Vilket betyder att jag halvt som halvt väntar på att alla bagagen jag har snett bakom mig ska rasa fram i huvudet på mig, och att jag inte kan slumra till som alla andra. Ont i ryggen, domnat bakdel och ingenstans att luta huvudet.
Jag vart rätt förbannad kan man säga.

Dessutom fick jag inte ha benen rakt framåt, jag var tvungen att ha dem snett över på Lauris sida, annars blev chauffören arg. Och eftersom vi inte hunnit äta lunch sträckte jag mig då och då efter kex i väskan, men böjde jag mig framåt för lång stund slog chauffören mig över benen och pekade på backspeglarna. Som om han kunde inbilla mig att han verkligen använde dem. Pyttsan!

3½ timme senare kom vi till färjan som skulle ta oss till Koh Chang.
Vägen mellan Aranyaprathet (gränsen) och Trat (sydöstra provinsen) är inte dålig på något sätt och AC fanns i minibussen, så hade jag inte suttit där jag satt hade jag möjligen haft en annan uppfattning om denna bussfärd. Nu var den bara ett rent helvete.

Över på Koh Chang är vi glada att slippa minibussen och vi ryggsäcksfolk delas upp på två taxibilar. Vilket här på Koh Chang innebär pickup med säten på flaket och väskorna på taket. När vi undrar vilken av dem vi ska med får vi svaret "where you go? I drive everywhere" och då kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta efter en hel dag med något av den värsta organisering jag varit med om. Jag menar, tanken att samla dem som ska till samma ställe på en och samma bil är ju helt idiotisk, varför fundera på det? Men det blev till att skratta till slut. Det gjorde också ett annat par som varit med oss på samma bussar genom hela dagen :-)

Till en början kändes det som vi var på djungel-trekking. Upp och ner över bergen med tät djungel runtomkring, sittandes bak på en pickup. Men gratis AC var det ju! ;-) Lite synd att första anblicken av ön var när det var mörkt bara, man såg ju inte ön från färjan, eller hur det egentligen såg ut runt pickupen.
När vi väl kom fram till hotellet var klockan nästan tio, vilket innebar att hela resan tagit närmare 14 timmar och kändes längre än de första 26 timmarna då vi var på väg till Bangkok för två veckor sedan. Tydligen stängde receptionen klockan tio, så det var lite flyt. Men receptionisten log och sa att hon hade väntat på oss, hade redan våra papper iordning och visade oss till rummet.

Vad vi än hade anlänt till hade nog känts som paradiset, men här är det verkligen något som då inte känns som de två stjärnorna det ska vara. Alltså på ett positivt sätt. Efter en snabb tur för att äntligen för mat (å jösses så gott det var med ett glas Chang!) och dusch (vi var i ett rätt äckligt tillstånd kan man säga) somnade man som en stock i en stor säng med skön kudde och AC på rummet. Lite över vad vi har planerat att rum ska kosta, men nu i efterhand känns det väldigt skönt att vi valde just ett så bra ställe.
Jag kan tillägga att bilderna på webbsidan då rakt INTE ljuger! Pool finns, är ren, rummet är stort och duschen har varmvatten!

Idag har vi varit på promenad här i området Kai Bae, hittat till stranden (i princip bara på andra sidan vägen) och druckit fruktsmoothies. Lite regn har kommit också. Men det var egentligen något jag räknade med i denna delen av Thailand med tanke på bergen och djungeln, och det var bara skönt.

Av någon anledning min föreställning om en thaländsk ö - en ensam trägunga i ett träd alldeles vid vattenbrynet

Avslutningsvis kan jag också säga att min uppfattning om thaländare är på väg tillbaka till det positiva efter gårdagen. Hittills har människor i både Thailand och Kambodja varit jättetrevliga och gästvänliga, men när det kommer till organiserad transport sög de riktigt jäkla stenhårt. Otrevliga, arroganta och hetsiga, och kunde inte ge svar på några frågor. Alltså är organiserad transport här ingenting jag rekommenderar. Kan man hitta lösningar på egen hand så gör det, det funkade mycket bättre och smidigare.
Men med start igår kväll när vi kom till hotellet har de varit leende och hjälpsamma igen. Tack för det televerket!