Längs västkusten

Det har känts att vi är lite på budget-resa de senaste dagarna. Vilket vi egentligen befinner oss i helt fel land för med tanke på hur mycket som finns här. Men det finns så mycket att ta in ändå.

Nya Zeeland är ett väldigt turistvänligt land med (förutom att människor är otroligt trevliga och hjälpsamma) promenader och fotostopp uppmärkta längs vägarna, vilket gör att vi ser otroligt mycket för endast bensinpengar. Och bara att köra omkring är ju en upplevelse i sig.
Dock hade man ju kunnat ta sig en tur med jet-boat i Queenstown när man tänker efter. Om budgeten hade legat på ett par hundra dollar per dag. Tycker jag att det är värt över 300 NZ$ att åka båt? Nä.

Tycker jag att det är värt ett par hundra att klättra i en glaciär? Hmm... Det är antagligen något man bara gör en gång i livet, men jag måste ändå svara nej... Så idag har vi gått på en egen promenad genom dalen nedanför samma glaciär istället. Kosta gratis. Fick till och med lite motion på köpet!
Idag kunde vi komma så långt som 250 meter från själva glaciären. Vilket fick mig att undra över de guidade turer som utlovar "vi tar dig 600 meter närmare än vad du kan på egen hand". Om vi var 250 ifrån och de kan komma 600 närmare, hur nära är de då?

Vi befinner oss idag alltså i Franz Josef med tillhörande glaciär ett par kilometer bort, och har således tagit oss upp längs västkusten från Queenstown. Grann biltur som vanligt med diverse olika vegetationer på vägen.
Queenstown är en mysig liten stad vid Lake Wakatipu där man som sagt kan ägna sig åt diverse adrenalinkickar. Vi nöjde oss med att ta en promenad runt Queenstown Gardens och en tur upp med gondol-liften för fin utsikt.

Campingen i Queenstown var belägen ypperligt bra mittemellan gonolen och centrum, men det är den första där vi inte riktigt har trivts. Det var koder att komma ihåg för att komma in och ut med bilen och för att komma in till toaletterna och duscharna. Duscharna kostade pengar under högsäsong och köket var stängt för städning mellan 13-15. Ursäkta, men när äter vanliga människor lunch då? På de flesta ställen vi har bott är det städning mellan 10-11 precis efter utcheckning, köket är endast stängt nattetid och koder kändes bara löjligt. Antagligen finns det anledning, men för oss betalande gäster kändes det väldigt fel. Och ganska ovälkomnande. Pretentiöst var ordet jag hade i huvudet i två dagar.
Dessutom var själva campingen en fotbollsplan, som Lauri kallade det. En stor gräsplan där man placerade ut bilar och tält tätt bredvid varandra med ett ytterst litet utrymme för egen plats utanför bilen. Andra natten vi sov där var vi totalt omringade och man kände sig lite trängd. Inte poppis när man kommer från ett ställe där man står och väntar på bussen med replängds avstånd mellan sig...

Då var det alldeles underbart att komma hit. Här bor vi i regnskogen med buskage på alla tre möjliga sidor av bilen. Fina friska omgivningar och vi kan återigen springa på toa och duscha alldeles som man behagar. Här får man till och med ett riktigt fika-bord med campingplatsen! Bilturen hit bjöd som sagt på fina vyer som man blivit bortskämd med numera, höga berg, sjöar och så småningom en strandremsa.

Fint väder vid Thunder Creek Falls

Idag har vi som sagt varit på gratis egenhändig promenad i dalen nedanför Franz Josef-glaciären och även om molnen hängde lågt och de blå skiftningarna i isen inte fastade på foton, var det en häftig tur.

Bland informationen i området kunde man läsa ett citat som jag tror stämmer ganska bra. Det var i stil med att "hade Franz Josef-glaciären legat i vilket annat land som helst, hade det kallats för den finaste platsen i landet". Nu är ju detta Nya Zeeland och jag vill säga att konkurrensen är stenhård.

Och för att ytterligare späda på den tidigare nämnda hemmakänslan: Efter den lilla utflykten åkte vi hem, drack kaffe med pariserbullar vi köpt på hemvägen, och gick till bastun :-)