Eller hur det nu blir... 21 mars klev vi på bussen i centrala Auckland strax före kl. 12 och var framme på vandrarhemmet i Lima på kvällen runt kl. 20. Efter en resa på 26 timmar. Snurriga i huvudet minst sagt efter att ha passerat datumgränsen.
Våra två nätter i Auckland var behagliga. Vi spenderade sista natten i campervanen ett kort stycke utanför stan för att sedan köra in väskorna till hotellet och lämna av bilen ute vid flygplatsen. Hotellet var vad jag skulle kalla mitt i smeten, vilket gjorde att vi helt enkelt bara har vandrat omkring längsmed och runt Queen Street, Sky Tower och hamnen. För att vara en stad på 1,5 miljoner invånare kändes den förvånansvärt lågmäld. Vilket jag tyckt kan sägas om de större städerna vi har besökt den senaste månaden - inklusive Sydney.
Från det att vi stängde igen väskorna på förmiddagen igår (eller när det nu var) har jag gråtit inombords och känt mig som en tandodlande bebis alternativt gravidhormonerande dam. Eller något annat gnälligt och missnöjt som blir tårögd utan större anledning. Jag minns inte senaste gången jag var så ovillig till att lämna ett ställe. Och mitt i denna reseupplevelsen också. Man har ju liksom en massa kvar att se fram emot. Men som jag befarade redan innan vi åkte blev jag störtförälskad i Nya Zeeland och var från det att vi lämnade in campervanen till det att planet lyfte från Auckland, flera gånger oerhört nära att bara häva ur mig "vi skiter i resten, vi stannar kvar, väljer den stad vi gillade bäst och söker jobbvisum!".
Sedan dess har det varit upp och ner.
Ner för att vi inte fick fönsterplats på 11½-timmarsplanet, utan skulle sitta i mitten och trängas med andra okända folk.
Upp för att platsen mellan mig och andra kanten var tom, och vi satt således lite själva ändå.
Ner för att mitt underhållningssystem inte funkade ljudmässigt och den enda jag kunde titta på var en samling Vänner-avsnitt där man kan allt utantill och det inte gör något om man inte hör allt.
Upp för att vi som vanligt hade allt inkluderat, till och med på nästa kortare flygresa från Santiago till Lima.
Ner för att LAN inte var riktigt lika bra som British Airways eller Quantas. Det kändes inte lika service-minded, luften var ganska dålig i planet och det knakade och dunkade vid start och landning (ganska gammalt plan?).
Upp för att taxichauffören från Lima flygplats var trevlig och berättade vad vi passerade på vägen, frågade varifrån vi kom, hur gamla vi var och om vi var gifta (vad han tyckte om våra svar förtäljer inte historien), och spelade glad latinomusik i bilen.
Ner för att rummet vi bokat på vandrarhemmet med två sängar var upptaget alternativt inte fanns och vi spenderade första natten i våningssängar och vad som kändes som en städskrubb på takterassen.
Penthouse?
Upp för att ägaren redan kvällen innan erbjöd sig att fixa oss ett annat ställe för liknande pris. Vilket visade sig vara vad han lovat - samma område, eget rum (dock ännu med våningssängar) som är stort och känns som en mindre lägenhet, och vi har egen toalett. Han följde till och med med i taxin hit.
Så här är vi nu. I området Miraflores som ska tillhöra de säkra områdena i storstan, och efter att ha promenerat runt ett par timmar tycker vi nog att det stämmer. Och folk är så oväntat hjälpsamma. Taxichauffören hade som sagt en mindre liten guidning från flygplatsen, första vandrarhemmet fixar ett nytt (som visade sig vara billigare), servitören på lunchrestaurangen visar oss spontant hur man ser skillnad på mynten så att vi inte ska bli lurade, ägaren på nya stället satte sig ner och gick igenom allt vi frågade om bussar, pengar och vad det nu kunde tänkas vara, och visade oss till en liten resebyrå ett par kvarter bort där vi bokade bussbiljetter till Cuzco och damen där förklarade utförligt hur vi skulle klä oss och vad vi skulle ta med oss dit. Som från ingenstans.
Alltså har vi bestämt att på söndag drar vi till Cuzco.
VIP-buss ska det vara, och jag tror faktiskt mera på det VIP:et än när det stod på en bussbiljett till Bangkok. Och 8 + 2 timmar Marmaris --> Alanya sommaren 2010 kan ju slänga sig i väggen, här snackar vi 20 timmar. Men det ska vara stora fällbara säten, toalett ombord och vi fick beställa 3 mål mat när vi bokade biljetterna. Om det sedan är riktiga biljetter vi har fått och om de 20 timmarna verkligen är 20 återstår väl att se. Men jag väljer att vara optimistisk.
Före det är tanken att vi ska ta en tur in till centrum med en öppen-tak-buss imorgon och vara lite turister. Vet inte om vi hade tänkt det från början, men vi sprang på den idag, kollade priser och bestämde att vi ska väl ändå se stan när vi är här.
Avslutningsvis - min nya kärlek:
Chicha - luktar och smakar lite som sangria,
men utan alkohol (antar jag), sött och jättegott!
No comments:
Post a Comment